Skulle jag kunna adoptera bort mitt barn?

En mammas berättelse

Jag är mamma till en underbar liten tvååring. Dagarna i ända är det lek, bus och "kan själv". Det är svårt att tro att livet inte alltid varit som det är nu, uppfyllt av vår son.
Jag och min man var som det så fint kallas, "ofrivilligt barnlösa", i sju långa år. Sorgen över att inte bli gravid och tomheten över att inte ha ett barn omkring sig var tung och växte med tiden. Jag kände mig ofullständig och grät mycket i perioder särskilt runt tiden för min födelsedag och kring Jul. Om och om igen överlämnade jag min sorg till Gud och fick tröst.
Till slut bestämde vi oss för att adoptera, ett beslut som mognade fram under en längre tid. Vi avstod provrörsbefruktning. Det kändes inte naturligt och vi visste att det skulle tära mycket på vår relation och dessutom kunde det misslyckas. Vi vände oss till socialtjänsten i vår kommun som utförde en grundlig intervju, en hemutredning, om vår bakgrund, varför vi önskade adoptera osv. Vår socialsekreterare rekommenderade att vi skulle kontakta kommuner i Sverige med vår förfrågan förutom den ansökan vi tänkt göra utomlands. Vi hann inte ansöka utomlands förrän en kommun hörde av sig om ett nyfött barn. Socialsekreterarna från barnets kommun besökte oss några veckor senare för att skapa sig en egen uppfattning om oss och berätta om barnet. Först då fick vi veta att det var en pojke. De berättade lite grann om hans mamma och att hon fått ta del av vår hemutredning och på så sätt "godkänt" oss som hennes barns nya föräldrar. Den vetskapen betydde mycket för oss. Vi upplever att vi har fått en enormt stor gåva, av en kvinna som vi inte känner, en gåva att älska och vårda. Vår tacksamhet till vår sons mamma och till Gud är så enormt stor.
Vi hämtade hem vår son när han var sju veckor gammal. Han var så vacker, blå ögon och skrattretande lik min man när han var baby. Allt var så ofattbart och overkligt och så fantastiskt. Vår pojke hade fått den allra bästa omvårdnad och kärlek i ett varmt fosterhem och var en lugn harmonisk liten baby. Några veckor senare var adoptionen genomförd och vi pustade ut. Vi tog vår son till våra hjärtan som vår egen och vi älskar honom gränslöst mycket. Jag var lite oroad över hur vår släkt skulle ta emot vår baby men det hade jag inte behövt vara. De har älskat och accepterat honom som vår son från första stund.
Idag tänker vi sällan på att han är adopterad. De flesta säger att han är pappa upp i dagen vilket stämmer ganska bra. Men titt som tätt tänker jag på hans mamma och undrar hur hon har det och vad hon tänker på. Ibland sörjer jag över att hon inte får dela några av alla dessa underbara och ibland kämpiga stunder med vår pojke. Jag skulle önska att hon någon gång kommer att kontakta oss. Det vore nog bra för vår son och kanske även för henne själv.
Vi gör ingen hemlighet av att vår son är adopterad, men nämner det inte vitt och brett. Hade han varit från Kina hade det ju förvisso varit mer uppenbart. Bara han blir några år äldre ska vi berätta det för honom. Nu har han en väska med kläder, fotografier och annat från fosterhemmet. Den vill han ofta titta i och visa för andra som kommer på besök. Det hjälper även mig att bearbeta faktumet att vår son faktiskt har en annan bakgrund förutom vårt nuvarande gemensamma liv.
Det är flera saker i adoptionsprocessen som gör att jag tror det var Guds mening att vår son skulle komma just till oss. Ett exempel är att han föddes exakt 9 månader efter att vi besökte socialtjänsten första gången. Det skiljer bara en dag.
Vänliga hälsningar från en lycklig Mamma